Helgen har varit relativt bra i lördags förmiddag åkte vi till isbanan så Stefan och Elis fick åka lite skridskor. En liten tur i lekparken blev det också. På eftermiddagen städade vi.. åh, så vi städade! Och det ser fortfarande ut som ett bombnedslag här. Men men, vi har i alla fall fått dammsuget och skurat. Jag kan ju lungt erkänna att städning inte har varit prio ett sen Minna föddes så nu börjar det bli ett väldigt stort behov av en storstädning. Försöker ta mig i kragen Men det tar lite emot när vi har 4,5 meter i takhöjd och det behövs torkas uppe på hyllor och i fönster etc.. men det ska göras. Så, kanske efter nyår när Stefan är ledig ett par dagar.

På söndagen åkte vi ut till Rö för att titta till stugan och hälsa på Stefans släkt. Vi hade det bra i snökaoset och jag oroade mig lite för om det skulle bli krångligt att åka hem igen på grund av all snö men det var hyfsat plogat. Halt var det och ganska dålig sikt men hem kom vi.

Det som grumlar den trevliga helgen var att när vi strax efter 17 satte oss i bilen för att åka hemåt så började Minna gnälla. Och sen bajsade hon.. hmm.. så vi hann till Roslagsstoppet (tar max 10 minuter dit) så där fick vi stanna och byta blöja. In i bilen igen och ut på motorvägen. Minna gnällde igen och började sen storskrika, mitt ute på ”vischan” är vi ju. Alltså finns det ingen vettig plats att stanna på så vi satsar på Arninge, det tog typ 20 minuter och de sista 5-10 minuterna skrek Minna i panik. Jag lovar, jag har ALDRIG hört ett barn skrika på det sättet. Vi höll oss minst sagt för skratt då! Inget hjälpte så det var bara att försöka djupandas och inte börja grina själv och försöka underhålla Elis i baksätet.

Men usch och fy, tillslut kom vi fram till Arninge och vi slängde oss in på Max med en flaska ersättning i högsta hugg. Medan jag stod och väntade på att Stefan skulle värma flaskan håller jag Minna och hon liksom hick-snyftar och gnyr lite, alldeles rödgråten. Trodde jag skulle gå sönder då eller nåt. Men inte kunde jag börja grina inne på Max så jag fick bita ihop. Minna åt typ 30 ml så speciellt hungrig var hon ju inte. Sen lugnade hon ner sig och satt och log genom tårarna medan Elis försökte äta upp kycklingnuggetsarna som vi hade mutat honom med, han var nog ganska mätt efter middagen trots allt. Och sen så tog Stefan och jag ett par djupa andetag och packade in båda barnen i bilen igen och begav oss hemåt.

Som tur var så höll sig Minna på rätt sida om paniken den här gången, men speciellt glad var hon inte. När vi kom in i stan så somnade hon. Kl 19 klev vi in genom dörren här hemma, då hade vi varit på väg i nästan 2 timmar. Jag krånglade i Minna en flaska ersättning och sen somnade hon gott och sov med undantag för något litet uppvak till kl 1 när hon fick lite mer mat. Och sen vaknade hon 6:20. Skönt! Jag trodde att hon skulle vara ett litet vrak efter den där paniken, hoppas hon har glömt bort det nu… Det gör så ont i mammahjärtat när liten är såååå ledsen!

Glad liten Minna-bus