Söndag idag.. Vi har varit i Barkarby på flygfältet så Stefan fick flyga flygplan, Elis övade på att gå. (Bilder kanske kommer senare ikväll). Jag höll Elis i handen och bråkade med snorpapper och vantar, mindre populär mamma där ett tag.

Nu ska det snabbstädas lite för moster och morbror och kanske min mor kommer och fikar lite i eftermiddag. Duscha ska jag nog också.. och hänga tvätt.. och möblera för flera i köket.. jaja, det hinner jag nog innan klockan två, alltihop!

Hej igen bloggen, det blir väldigt lite bloggande nu för tiden har jag märkt. Det hinns liksom inte med.. plus att det inte finns så mycket att blogga om nu för tiden.

I alla fall så verkar det som om Elis blir säkrare och säkrare på det där med att gå. Idag gick han självmant flera meter innan han gick ner på knä och började krypa istället. Flera gånger hände det här. Hoppas att den där lilla spärren har släppt nu och det ramlar på fler och fler steg.

Stefan fick syn på ett par stövlar som (mor)mor hade köpt till Elis och faktiskt så passade dom. När vi fick dem så hade han för tjocka vader, haha.. men nu gick de på! Elis var överlycklig och skulle typ springa med skorna på, resultatet blev mindre lyckat. Vi bytte till ett par gympaskor istället och då gick det bättre. Själv gick han omkring ganska mycket och sen ville han hålla i handen på mig eller Stefan och då skulle det springas, eller i alla fall gå jätte- jättefort (ja, enligt Elis mått mätt i alla fall).

Annars då? Jo, jag har blivit sjuk igen. Det är så typiskt!! Här har man köpt Sats-kort och bokat med Anna att vi ska träna vissa dagar och så har jag fått avboka hela tiden på grund av en förbaskad kräksjuka och nu en elak förkylning. Jag blir så sur!!! Men vad sjutton, nu ska jag bli frisk och HÅLLA mig frisk för jag ska träna som sjutton, sådeså!

..så fick jag hålla mig från jobbet idag också. Får se om febern har släppt tills i morgon, har den gjort det får jag i alla fall gå till jobbet. Det är iofs mysigt att vara hemma och gosa med Elis men är man lite krasslig så blir man ju helt slut efter ett tag. Tur att det finns Ipren säger jag och Bisolvon.. och Strepsils… och Esberitox.. och näsdukar.. och nässpray.. något mer?? Jaa, kudden och täcket är väldigt bra kompisar också, haha.

Efter en Ipren orkade jag mig i alla fall ut en sväng för att inhandla just Bisolvon och Strepsils. Det var skönt med lite frisk luft men skönt att komma in igen sen.

På måndag börjar Elis på dagis också. Jag vet ingenting mer än just det, måndag. Ska man inte få någon information eller något?? Typ ett brev, välkomna klockan 10, eller nåt? Jag har försökt ringa rektorn men jag får inget svar, har lämnat meddelande och allt. Förvirrande.. Jaja, i värsta fall får väl Stefan och Elis gå ner till dagiset i veckan och fråga vad som gäller. Känns konstigt att ingen hör av sig bara.

JO, sen så har min kära mor vunnit en resa med hundspann uppe i Umeå så jag, min mamma och min bror ska åka upp dit i slutet på mars. Ska bli riktigt kul! Hon var med i en tävling hos ettklickforskogen.se och lyckades vinna! Ibland har man tur! Gå förresten in på ettklickforskogen.se och klicka lite. Det är bara några få dagar kvar att rädda gammelskogen på. Och allt som krävs är ett klick, eller om du vill kan du köpa en tall, gran eller en hel liten dunge

Jag köpte ett par jättesöta skor till Elis i lördags. De provade vi hemma hos (mor)mor och (mor)far. Först var han lite skeptisk till hela skogrejjen men sen reste han sig upp, höll stadigt tag i (mor)mors händer och knallade iväg. Han gick, och gick, och gick. Efter en stund släppte han en hand och gick omkring med (mor)mor ett bra tag till. Sen dess har vi övat, hålla i en hand och gå, och gå, och gå. Elis tycker det är jättekul (även utan skor numera).

Innan han fick skorna har han bara gått ett eller ett par steg när vi hållit i och sen satt sig ner. Men nu har han hajjat grejjen.

När väl gåendet funkade så kom han på att han nog kunde stå utan att hålla i sig också. Hemma hos (mor)mor och (mor)far i lördags stod han ett par sekunder alldeles själv och sen hamnade han på rumpan. Idag stod han säkert i 10-15 sekunder när Stefan skruvade skåp innan han tog tag i Stefans ben. Duktiga lilla plutt!

Vi var på kalas hos Hampus också och där knatade vi omkring för fullt. Nu tar det nog inte lång tid innan han kommer på att man kan gå alldeles själv också. För han håller inte i hårt alls i handen, det är mest som att han behöver lite moraliskt stöd

Jag har filmat lite men kameran ligger på övervåningen och jag orkar inte springa upp och hämta den. Men det kommer säkert en film någon av de närmaste dagarna.

Okej, det är många som säger att ”Men inte behöver de krypa, snart börjar han väl gå!”. Vill bara säga att jag tror på att ålandet och krypandet är en väldigt viktig del i barns utveckling. Här kommer ett utdrag ur en text som jag hittat här:

Krypandets betydelse

Det händer numera att små barn inte kryper, innan de börjar stå och gå.

Att följa ett litet barns motoriska utveckling, via de sju stegen ovan (Sofis anm. Utdrag ur text, läs via länken för att läsa om de sju stegen), betyder att följa hela mänsklighetens utveckling. Från början var vi små fiskliknande varelser i havet. Via vårt uppkravlande på land, likt ödlor, blev vi något som liknade apor, innan vi till sist blev det vi är i dag, upprättgående människor på två ben.

Neurologiskt är det av allra största betydelse att utvecklingen får framskrida så som den är danad och i den ordning den är inprogrammerad i oss. Ty vart och ett av stegen bär med sig viktiga förutsättningar för nästa steg i den neurologiska utvecklingen.

Avgörande steg på den vägen är ålande/kravlande/krälande på mage och krypande på alla fyra.

Hjärnan behöver inte bara sensorisk stimulans i största allmänhet. Den behöver sensorisk stimulans av det slag som organiserar hjärnan. Sådana stimuli ernås genom krälande, krypande, gång och löpning – allt i till sist precist korsmönster. Det är dessa korsmönsterrörelser som koordinerar de två hjärnhalvorna, så att de kan verka i perfekt samspel med varandra. Och detta är oefterrättligt viktigt för människans utveckling. Det är inte för ingenting som Moder Natur låter de små barnen krypa och krypa allt vad tygen håller medan de är små. När de lär sig att gå, så går de och går och går – och detsamma sker när de lär sig springa. Barn sitter inte still i soffan, gudskelov, med händerna stilla i knät. De jobbar på sin neurologiska utveckling.

Barn mognar i olika takt. Det är inte omöjligt att mognaden kan relateras till antalet meter krypning.

Motorisk klumpighet betyder med största sannolikhet icke välkoordinerade hjärnhalvor.

Idag har åtskilliga barn stora läs- och skrivsvårigheter. Det är kanske inte så förvånande, eftersom förmågan att använda båda ögonen i samspel med varandra står och faller med koordinationen av de båda hjärnhalvorna. Frågar man en mamma till ett dyslektiskt barn om han eller hon kröp mycket som spädbarn, får man nästan alltid ett nekande svar.

På IAHP hjälper man barn med sådana mildare funktionshinder genom ett neurologiskt träningsprogram, som innebär över två kilometers krypande om dagen. Resultatet är slående. Hjärnan är bevisligen i stånd att backa bandet, gå tillbaka till start och bygga upp förlorad utveckling!

Vår föresats nu måste ju vara att undvika att barnen får sådana funktionshämningar. Vi måste ge dem förutsättningarna för deras naturliga utveckling. Vi kan inte fortsätta hålla nyfödda och späda barn hjälplösa på rygg, medan vi ignorerar och därmed förnekar den lagbundna utvecklingens nedärvda imperativ.

LÄGG BARNEN PÅ MAGE!

Hege /Glenn Doman/ Anna Wahlgren

Källa: www.annawahlgren.com

Läs mer till exempel HÄR också

Så nu förstår ni kanske att jag gärna vill att Elis ska hajja det där med att krypa och åla INNAN han bestämmer sig för att gå